Ibland blir man så arg, på andra och sig själv!

Jag läste precis en artikel i aftonbladet om en tjej som blivit grovt mobbad i skolan, men som sedan blivit supertränad och "fått revansch".
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article16021798.ab
Det är en historia som folk gillar att läsa (jag inräknad). Man känner med en person som blivit mobbad, och så ser man bilderna på henne och tänker att det är sjukt att en person som ser bra ut får höra att hon är ful, och det känns bra att hon fått sin revansch och kan visa vad hon går för. 
 
Men samtidigt tänker jag bara, vad med alla dem som aldrig får revansch? De flesta mobboffer får aldrig någon solskenshistoria, utan det fortsätter ofta genom hela livet, i mer eller mindre grad. Det är inte alla mobbade överviktiga som sedan blir smala och får modelljobb, det är inte alla med dåliga betyg som blir fotbollsstjärnor och så vidare. Jag blir så fruktansvärt arg på alla som inte inser hur mycket det skadar när man mobbar. Det är helt sjukt vad många som får utstå mobbning utan att någon ingriper! Jag har lust att ge mobbarna en riktig känga så att de lär sig!
 
Samtidigt vet jag hur lätt det är att själv falla in i det, eller inte göra något åt det. När vi läser en historia om mobbning känner vi genast med personen, som helt utan anledning blir mobbad. Men om vi möter en person som alltid skulle försöka låta viktig, och som samtidigt råkar vara tjock, då kan vi nästan tycker det är lite skönt om någon säger "håll käft tjockis". Ofta tror jag att man inte uppfattar det som mobbning när man blir van vid att höra eller se det. Man tycker att personen får skylla sig själv för han/hon beter sig på ett visst sätt o.s.v. 
 
Jag tror att vi ska vara otroligt uppmärksamma på vad vi säger till och om folk, och hur vi beter oss mot dem. Det är inte bara mobbning att slå en person, eller säga taskiga saker. Det är också mobbning att ignorera en person! Tyvärr måste jag erkänna att jag har mobbat. Till mitt försvar ska jag säga att jag var 4-5 år, och personen är nu en av mina bästa vänner, så vi har klarat upp det där =)  Men ändå ångrar jag fruktansvärt mycket att jag varit med på, eller snarare lett, mobbning. Och grejen är den, att då uppfattade jag det inte alls som att jag mobbade, utan jag störde mig på honom för att han var för lydig i skolan (!!!) så jag tyckte han behövde tryckas till. Sjukt? Ja! 
 
Jag vill rekomendera er att se den här filmen, som finns lagligt utlagd på youtube. Det är en hel del fula ord och svordomar i den, men det är en bra film om just mobbning. 

Kommentarer
Postat av: Norrläningen

Bra skrivet Thobias..

Det är egentligen helt fruktansvärt hur det kan sluta för en som har blivit mobbad, då man bara tänker men det var väll inget att bli ledsen över. Sedan ser man klippen från Youtube och blir så upprörd samtidig som man blir så ledsen på samma gång. Man känner faktiskt igen sig en del utav filmerna..

Svar: Ja det är det som är det sjuka, att man kan känna igen sig både som offret och som en av mobbarna, eller åtminstone som en av dem som inte ingriper. Såg du hela filmen?
Thobias Nilsson

2013-01-18 @ 00:05:31
Postat av: Norrläningen

Det gjorde jag blev till och med tårögt.. :P

tipsade till och med min lärare om den får se vad hon säger på måndag om den.. ;)

Svar: Ja, jag tycker den är bra! Det är kanske inte extremt vanligt att det går så långt som det gjorde i filmen, men ändå är det otroligt mycket av det som jag känner igen från högstadiet. Det gick ofta till ungefär så där. Ja den borde visas i skolan! =)
Thobias Nilsson

2013-01-19 @ 23:35:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0