Tehå

Jag håller på att läsa en bok som handlar om en kille från en ganska fin familj i Stockholm som är färdigutbildad ekonom och som försöker få en bra karriär och är fixerad vid status och ser ner på människor som inte lever som han själv. Han är trångsynt, men jag måste erkänna att han har flera kloka tankar och iaktagelser. Till exempel menar han att socialdemokraternas långa styre i Sverige gjort att vi fått en inställning att samhället ska ta hand om oss. Om vi inte lyckas riktigt med karriär och liknande skyller vi på att vi inte fick en riktig chans, att samhället gjort att vi hamnade utanför. Mår vi inte bra är det statens uppgift att få oss att må bra och innan vi kan eller pallar jobba ska staten försörja oss. Blir vi arbetslösa ska vi med gott samvete kunna vara det ett tag och bli försörjda på skattepengar, det är ju ändå vi som är offren. Om det läggs ned mycket i hemorten, ska kommunen, länet, riket vem som helst se till att det skaffas nya jobb, för vi ska inte behöva flytta från stället där vi alltid bott.

Nu menar jag inte att vi ska ta bort bidragen till sjukskrivna, till arbetslösa och erbjuda vård och så. Men jag tycker det är helt rätt att dra ner på bidragen en del, och framför allt måste vi jobba med att ändra folks inställning. Man kan ha en svårt hemifrån, man kan ha otur med lärare, och man kan ha problem i skolan. Det försvårar, men jag menar bestämt att alla har en chans. Skolan är gratis och alla har möjlighet att plugga vidare. Om man inte vill satsa på att bli ekonom, civilingenjör eller läkare så är det ett beslut man själv tagit. Man kanske inte har kapacitet att bli det, men det är inte samhällets fel! Det går alltid hitta något man själv kan göra om man vill. Jag menar att har man bara viljan kan man utan större problem jobba sig till en ganska hög status. Och jobb, jag vet absolut att det kan vara svårt att hitta jobb, speciellt senaste åren med finanskrisen, men det GÅR hitta. Och annars får man kanske för ett tag dra ner på onödiga utgifter. Men jag menar att man ska vara öppen för att leta mycket, kanske till och med flytta. Jag sökte 25-30 sommarjobb i år och fick först nej från alla. Men alla hade jag sökt i Hultsfred och vimmerby-området. Hade det varit katastrof om jag inte fått jobb hade jag sökt i Stockholm, Danmark, Norge... man får anpassa sig! Nu fick jag tillslut ett i Hultsfred och det är jag evigt tacksam för. 

Bidrag till arbetslösa och sjuksrivna - javisst! Men när en sjukskriven tjej jag känner var jättearg och började klaga på att hon bara skulle få 12 000 i månaden blev jag arg på riktigt! 12 000 räcker MER än väl för att leva, och hon gjorde inte ett skit för att få pengarna, bara för att hon mådde lite dåligt, det var inte ens allvarligt. Däremot får studenterna max ca 7000 kr och då ska dom betala tillbaka 5000 av dom senare. Ändå är det dom som jobbar hårt för att få ett bra jobb, skaffa sig ett liv, och betala skatten som går till de sjuka sen. Erkänn att det är vridet?  Om någon arbetslös eller sjukskriven tagit illa upp ber jag om ursäkt för det, jag menar inte att man är förlorare bara för att man blivit arbetslös eller sjuk, eller för att man inte skaffat sig ett statusjobb, men man ska inte ha inställningen att det är statens skyldighet att försörja en, man får vara tacksam för det system som finns istället!