Tehå

När ingen anann sätter en i rampljuset får man la gör'att själv. Efter en lång dag med mycket letande av övningsrum hittade jag tillslut ett stort och bra övningsrum där de enda lamporna som fanns var riktade mot mig! Eller det kanske var så att jag gick och ställde mig där ljuset var? Det kändes bra i alla fall!

Hur som helst är det ansökningsvecka på ackis den här veckan. Det innebär att man på morgonen ser massor av människor som är nervösa, spända och hoppfulla, och på eftermiddagen/kvällen ser massa människor som går därifrån antingen glada, nestämda eller låtsasnonchalanta (typ "jag skiter i allt! Jag har gjort det jag kan och duger inte det så är det skit samma"). Jag har ju själv varit igenom det där, så jag vet vad det handlar om. Det kan både vara otroligt kul, och otroligt jobbigt! Man ÄR nervös och det går aldrig helt som man vill. Samtidigt är det en riktigt härlig känsla om man kan komma in framför juryn och bara ge allt man har. 

 

Men för mig innebär ansökningsveckan framför allt att det är nästan omöjligt att hitta bra rum. Jag är ganska kräsen med vilka rum jag vill öva i, och nu är nästan alla rum, bra som dåliga, upptagna antingen som provrum eller som uppvärmningsrum. Så efter att i två dagar irrat runt och försökt hitta bra rum har jag bestämt mig för att öva hemma imorgon. Grannarna får klaga så mycket de vill!