Tehå

Det är surt jag är så dålig på att berätta roliga historier, för i mitt huvud har jag det så ofantligt roligt och det skulle vara trevligt om jag kunde dela med mig av det till andra. Tyvärr är jag så rädd att jag ska börja skratta innan jag hunnit berätta klart historien (för börjar jag skratta blir aldrig historien klar) att jag stressar fram till poängen, och ofta glömmer jag bort att säga hälften av det folk behöver veta. Oftast slutar det med att jag berättat historien i rasande tempo, ingen har förstått den, jag gapskrattar och alla kollar undrande på mig och undrar vilken olycka som var orsaken till sådant beteende. 

 

Grejen är den att det finns så många anledningar till skratt. Jag älskar att åka kollektivtrafik (nåja, inom en viss gräns) för där möter man alla möjliga konstiga människor. Unga killar som sitter och pratar med sin guldfisk, som de har i en burk, om begravninsceremonin av en annan guldfisk, kinesiska män som i en kvart genom att prata kinesiska försöker få en främmande kvinnas bäbis att sluta gråta, gubbar som slickar på betong, kvinnor som dampar ur över försenade tåg, "tuffa" gangsterkillar som blir rädda för handväskehund i rosa klänning o.s.v. o.s.v. Om det inte finns något för stunden som är roligt finns det alltid något som dyker upp i huvudet som är mycket roligt. Tyvärr har jag aldrig haft den där förmågan att bara skratta inombords, utan jag brister helt utan vidare ut i ett gapflabb mitt bland människor. Snart kommer jag bli intagen på mentalsjukhus! Men kul har jag i alla fall!